Chocken!
Någon berättelse från min bror kommer vi tyvärr aldrig att kunna få, men jag tar på mig uppgiften att återberätta hans version som bygger på vad jag fick uppleva, och breven han lämnade efter sig:
Min bror, Johan, tog livet av sig den 23 juli 2001 – bara några månader efter att det tagit slut mellan honom och flickvännen.
Till en början var han naturligtvis helt förstörd, men han återhämtade sig sakta men säkert. Slutligen började man känna igen sin bror igen, och man fylldes med hopp. Äntligen var det värsta över och han kunde börja fokusera på framtiden igen.
Men sanningen var inte sån. Inte för honom. Sanningen var den att han teg. Behöll allt inom sig. Han ansåg sitt liv vara utan värde om han inte kunde få henne. Han teg och log, och vi andra gladdes över att han log igen…
Den sommaren jobbade jag tillsammans med honom på det företag där han var anställd. Vi reste runt och monterade upp provisoriska hästboxar inför tävlingar och liknande, och arbetet gjorde att vi var borta under hela veckor. Vi levde tätt inpå varandra, men ändå inte så tätt att jag kunde höra de tankar som malde inom honom.
Vid den här tiden bodde jag i Malmö sen flera år tillbaka, och veckopendlade upp till Falkenberg. Väl ”hemma” i Falkenberg sov jag hos morsan de nätter vi inte var ute och jobbade. Brorsan sov också där, ända till den dagen då han äntligen fick en egen lägenhet.
Han var så glad – äntligen kunde ha få lite space för sig själv. Han hade inflyttningsfest första helgen i lägenheten. Tyvärr kunde jag inte närvara eftersom jag samtidigt höll på att byta lägenhet i Malmö – och behövde packa en väldans massa.
Jag var ändå noga med att ringa honom tidigt följande dag för att väcka honom. Mest bara för att kolla om han var bakis. Surt nog för mig så var han redan vaken och pigg som en lärka. Vi pratade lite kort inför morgondagen och han påpekade att det var viktigt att jag kom i tid till jobbet. Den arbetsdagen skulle vi inte slå följe, utan jag fick gå till lagret själv.
Morgonen därefter var jag i tid. Kanske 20 minuter tidigare. Lagret var stängt och jag satte mig utanför och väntade, passade på att njuta av morgonsolens strålar.
Efter en stund kom en annan jobbarkompis som vi skulle åka med. Han hade nycklar till lagret så vi gick in för att leta efter lite grejor vi skulle ha med oss. Förbryllad över att Johan inte hade kommit gick jag snart ut på vägen för att se om han kom gåendes. Alla kan vi ju försova oss. När jag inte såg honom på vägen vände jag tillbaka mot lagret samtidigt som min jobbarkompis kom ut och stoppade mig. Jag fick inte gå tillbaka in för honom. Allt han sa var:
”Det är Johan. Han är där inne.”
”Jaha, men vad är problemet? Då kan vi ju åka?” Det var den första tanken jag fick, men hans blick förklarade att det inte var riktigt så enkelt. Hans följande ord slog ner som en bomb:
”Han har hängt sig.”
Tid och rum slutade existera. Allt som fanns var ett utdraget lidande.
Jag stod som fastfrusen kvar medan han återvände till lagret och stängde portarna innan han ringde polisen.
”Inte kunde det väl vara så? Jag pratade ju med honom igår..!” Allt rasade. Min bror fanns inte längre. ”Hur kunde jag missa det? Hur?”
Efter en stund bestämde jag mig för att trotsa tillsägelsen och samlade mig så pass mycket att jag själv kunde gå in i lagret. Jag var tvungen att göra det, även om varje del av mig ville stanna kvar utanför och hoppas att allt bara var en mardröm. Men det var det inte. Det var verklighet. Eller rättare sagt – overklighet.
På ett bord lite längre in låg en hög med brev. Ett till mig. Ett till mamma. Ett till hans vänner. Ett till hans chef. Ett till hans föredetta flickvän. Ett om hur han ville att begravningen skulle ordnas.
Efter ungefär en halvtimme blev jag skjutsad till några bekanta som i sin tur skjutsade mig till mammas jobb för att hämta henne och berätta vad som hänt. När hon satte sig i bilen förstod hon inte vad jag gjorde där eftersom hon var säker på att vi skulle vara ute och jobba. Jag insåg samtidigt att jag inte kunde säga ett enda ord till henne om vad som hänt. Orden var som bortblåsta. För hur berättar man för en mamma att hennes barn tagit sitt liv den natten?
Det kan tänkas att Johan själv inte längre värderade sitt liv till något, men för mig var hans liv värt mer än mitt egna. För mamma var det likadant. Likaså för hans vänner.
Någon vecka efter detta insåg vi att hans självmord inte var något förhastat beslut. Han hade planerat det in i minsta detalj sen långt tillbaka. Det enda som inte var bestämt sen tidigare var just dagen.
De sägs att de som fattat beslutet att ta sitt liv finner en frid i det. De ser ett slut på allt elände och lidande, något som kan göra dem gladare. Sådana personer är svåra att avslöja och hindra. Min bror såg till att ingen hindrade honom. Han hade bestämt sig. Vi tror inte att han var ledsen den natten när han gick den 3 km långa vägen till lagret. Han såg ett slut på allt elände – och det gjorde honom glad. Hur märkligt det än kan låta. De brev han lämnade efter sig skrev han i sitt hem innan han gick. Tonen i breven var positiv, och de gav svar på många frågor vi hade. Men varför han själv aldrig valde att se framåt i livet är en av alla de frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Det är viktigt att komma ihåg: Det han gjorde, gjorde han inte för att såra oss utan för att hans djupa sår skulle få läka. Hans beslut måste utan tvekan varit en kamp. En kamp som gjorde honom hel, och oss andra så mycket fattigare…
Av: Henrik Olsson
Till minne av: Johan Runnqvist 1976-02-15 // 2001-07-23
